Essingen Art

Är iofs ett par veckor sedan nu, men varje gång jag varit hos Sara så känner jag mig som en ny människa…en ny människa i en väldigt gammal jeansskjorta.

Kombinerat trådlöst tangentbord och snygg IPad-fodral.

Befann mig på Anglais med en kollega för ett par dagar sedan, vi drack lite bubbel, pratade strunt och bara myste medan ett liveband spelade i bakgrunden. Helt plötsligt kommer en kvinna fram och lite snäsigt förmedlar att hon tycker att vi pratar för högt (jag fick säga va? två gånger för jag hörde inte vad hon sa) varpå en annan uptight kvinna fyller i att hon minsann håller med (hörde inte vad hon sa första gången heller). Really!? Vi sitter i en bar! Dom serverar alkohol! Det är fullt med folk, jag är 30 år gammal och blir hyssjad åt, now that aint right!

Min kollega (med medelhavstemperament) proklamerar glatt att nej, vi kommer varken sluta prata eller flytta på oss. Och jag skäms. Inte för min kollega (she rocks!) utan för hur dessa två bittra, medelålders kvinnor betedde sig. Vad hände med vanligt hyfs? Att ”be” om att någon ska sänka volymen istället för att på ett icke konstruktivt sätt säga åt en att vara tyst.

Jag skäms fortfarande.

Blå/svarta och leopardmönstrade, how could I say no?

Hysteriskt rosa är den, mina nya travel buddy:

Två andra som ska ut och resa ser ni här, måste bara komma iväg till postkontoret:

Med Cecilia på Djurgården.

Lyckoarmband från Sophie by Sophie och döskalle från Zadig & Voltaire.

Nu påsk, godis, böcker och lovikatofflor.